Historia

När släkten Falkenberg framträder i Brandenburg under 1400-talets första hälft präglades området av den, sedan 1380 pågående maktkampen mellan Tyska ordern och Johanniterorden. Falkenbergarnas länsherre var sedan år 1415 Fredrik af Zollern, markgreve av Brandenburg, borggreve av Nurnberg och kurfurste.

Stamgodset Schönermarkt vid Angermunde blev hem för de fyra första historiskt belagda generationerna Falkenberg.

Fjärde generationens Baltzer von Falckenberch förvärvade under 1500-talets första hälft godset Salisburg i Livland.

Vid Johan den lll:s död 1592 kom Sverige att kastas in i en maktkamp, som utvecklades till inbördesstrider. Bakgrunden till detta var de diskussioner som fördes inför Johans III:s son Sigismunds tillträde som Sveriges regent. Hertig Karl, Johan III:s bror, visade sig nämligen också ha ambitionen att överta den svenska kronan.

I den maktkamp som varade fram till 1599 ställdes inte bara den svenska högadeln inför valet att stödja kungen eller hertigen. Även adelsmän från de svenska besittningarna i Estland och Livland tvingades ta ställning.

Situationen för dessa var särskilt känslig eftersom Sigismund - då han valdes till polsk kung - lovat det polska rådet att införliva tidigare polska områden i Livland med det egentliga Polen. Dessa områden hade 1562 givit till hertig Johan (senare Johan III ) som säkerhet för den hemgift han skulle få vid giftermålet med den polske kungens syster, Katarina Jagellonica.

Situationen för dessa var särskilt känslig eftersom Sigismund - då han valdes till polsk kung - lovat det polska rådet att införliva tidigare polska områden i Livland med det egentliga Polen. Dessa områden hade 1562 givit till hertig Johan (senare Johan III ) som säkerhet för den hemgift han skulle få vid giftermålet med den polske kungens syster, Katarina Jagellonica.

Rivaliteten om dessa områden och andra delar av Livland ökade under 1590-talet och vissa delar av adeln kom att lida stora förluster. Bland dessa märks den livländske adelsmannen Henrik von Falkenberg. Då hertig Karl efter en militär och politisk utmanövrering av Sigismund alltmer konsoliderat sin ställning i landet, aktualiserades också frågan om ersättning till de delar av adeln som stått på hertigens sida. Henrik von Falkenberg som uppvisat en för hertig Karl "welwillig trotjenst", främst genom penningstillskott, tilldelades 1603 Tångeråsa socken - med två större gårdar Trystorp och Bohlby - samt Ekeby gård i Närke som förläning.

Att förläningen skedde just inom detta område var säkerligen ingen slump. Karl IX hade redan då han var hertig i Närke och Värmland verkat för en utveckling av områdets näringsliv. Delar av den värmländska järnhanteringen grundlades under denna period, men också jordbruket berördes då nyodlingen blev intensivare.

Möjligheten för släkten Falkenberg att återvända till Livland minskade p g a krigshandlingar och i maj 1606 permanterades förläningen, med kravet att släkten skulle be om konfirmation för förläningen vid varje ny regents tillträde. I utbyte mot detta ålades Henrik Falkenberg i november 1608 att utföra rusttjänst. Detta begränsades dock till "två varaktiga och välbeväpnade karlar och hästar till riksens försvar". Samtidigt skedde ett utbyte inom förläningarnas sammansättning så att sex gårdar i Tångeråsa socken ersattes av sex gårdar under godset Holm i Uppland samt två gårdar i Stockholm. Senare avstod Falkenberg ytterligare ett torp inom Tångeråsa. Samtliga sju gårdar inom socknen förefaller ha återköpts före 1620.

Under de första åren i Sverige engagerades Henrik Falkenberg i offentliga uppdrag bl.a. som kungens rådgivare, men från 1612 bosatte han sig permanent på Trystorp.

Han verkar då främst ha arbetat för en ökad uppodling av sina markområden men också för att bygga ut Trystorp till en ståndsmässig gård. I förläningen ingick rätten att rekvirera arbetskraft från traktens torpare och Falkenberg - liksom många andra adelsmän - kritiserades för hårdhet mot sina underlydande. Erfarenheter från livegenskapen i Balticum hade måhända gjort Henrik Falkenberg till en krävande godsherre.

Under tiden vid Trystorp sviktade Henrik Falkenbergs hälsa vid ett flertal tillfällen. Kanske var det detta som gjorde att han redan före sin död 1629 överlämnade förvaltningen av förläningen till sina båda söner Konrad och Melker. På initiativ av den äldre brodern, Konrad, drog Melker redan 1624 - samtidigt som den ursprungliga förläningen bekräftades av Gustaf II Adolf - upp riktlinjerna för en delning av Tångeråsa socken efter faderns död. Förläningen delades därigenom i en östlig och en västlig del, där Skagerhultsmossen utgjorde gräns mellan de båda områdena.

Konrad fick möjlighet att välja först, men utnyttjade inte denna utan Melker valde den västra delen av socken. Denna överenskommelse bekräftades skriftligen den 13 september och den 5 oktober 1624. Därigenom borde man ha undanröjt risken för osämja mellan bröderna efter faderns död, men ganska snart stod det klar att delarna inte ansågs jämställda. Konrad menade att han i hög grad missgynnats, eftersom en del av de skogsområden som hörde till Trystorp av häradsrätten ansågs som häradsallmänning.

Efter att Drottning Kristina stadsfäst förläningen1647 - mot att släkten Falkenberg avstod från att återkräva de penningsummor som tidigare Falkenbergare givit Karl IX och Gustaf II Adolf - förefaller dock osämjan mellan bröderna ha avtagit.

Gränsdragningen mellan domänerna blev därigenom tydligare och kom också att utgöra grunden för en delning av den ursprungliga Tångeråsa socken. Den västra delen av förläningen, med Bålby som huvudgård gjordes 1648 till en egen socken - Skagershult. Gränsdragningen mellan de båda förläningarna och den omgivande landsbygden kom till trots detta även fortsättningsvis att skapa motsättningar mellan de båda bröderna. Inte förrän 1669 avslutades gränsdragningarna genom att häradsrätten fastslog den delning som Melker Falkenberg föreslagit 1624.

Konrad Falkenbergs förläning grundades i första hand på jordbruksverksamheten i Trystorp. Denna gård, men också de kringliggande områdena, hade blivit tämligen väl uppodlade jämfört med Bålby. Man kan trots det anta att Konrad till viss del avundades Melkers förläning. I den västra förläningen fanns nämligen Hasselforsen - ett fall mellan sjöarna Toften och Teen - som kunde användas som drivkälla för såväl kvarn som stånjärnshammare. Den gryende järnhanteringen hade dessutom givit skogen ett ekonomiskt värde som energikälla.

Melker Falkenberg var förutom godsherre också anställd i rikets tjänst. Han var bl.a. landshövding i Finland, från 1645 underståthållare i Stockholm samt häradshövding i Oland (Uppland). Detta gjorde att han inte kunde ägna så mycket kraft åt verksamheten vid Bålby gård. Under Melkers bortavaro sköttes gården av hans hustru Elisabeth von Löben, född i Tyskland 1614. Hon var den första verkligt betydelsefulla kvinnan i Hasselfors historia. Melker avled 1651 och Elisabeth tio år senare. De sju barnen var efter Elisabeths död gemensamma ägare till Bålby, men Henrik Georg, som överlevde sina syskon blev med tiden ensam ägare.